Det är skillnad på att träffa folk och att faktiskt bli sedd
Jag sitter på pendeltåget från Handen mot T-Centralen en tisdagsmorgon. Vagnen är knökfull. Folk står packade axel mot axel, skärmar lyser i mörkret och sorlet av röster blandas med tågets dunkande mot rälsen. Vi är hundratals människor på samma plats. Ändå är det få som ser varandra i ögonen.
En ny studie från Karlstads universitet visade nyligen att unga vuxna mellan 18 och 29 år är de som känner sig allra mest ensamma. Och kanske ännu mer överraskande: ensamheten är lika vanlig bland de som lever ihop med någon som bland dem som bor själva.
När jag läste det förstod jag precis vad forskarna menade.
För ensamhet handlar sällan om att sakna folk omkring sig. Det handlar om att sakna samhörighet. Man kan bo i en fullproppad lägenhet i Brandbergen, ha hundratals följare på nätet och ett schema fullt av plugg eller jobb – och ändå gå omkring med en ihålig känsla i bröstet av att ingen egentligen vet vem man är på riktigt.
Skärmarna ersätter inte det riktiga hejet
Vi lever i en tid där vi är mer uppkopplade än någonsin, men kanske mindre anslutna till varandra än någonsin tidigare. Det är så enkelt att scrolla förbi andras perfekta vardag och tro att alla andra har hittat sitt ”gäng”, sitt sammanhang, sin plats. Tröskeln för att räcka ut en hand och säga: ”Tjena, läget? Har du lust att ta en kaffe?” har blivit enormt hög.
Men det fina med en plats som Haninge är att avstånden mellan oss inte behöver vara så stora.
Bakom varje lokal idrottsförening, varje kulturintitiativ i Huset, varje klätterklubb, hundägargrupp eller lokalt kafé finns det människor som också letar efter samma sak: ett sammanhang där man får vara sig själv. Där man får bidra med något och känna att man hör till.
En utmaning till oss i Haninge
Kanske behöver vi bli lite bättre på att sänka trösklarna för varandra. Att våga stanna upp en sekund extra när vi träffar grannen i porten. Att våga bjuda in den där nya kollegan på lunch, eller hälsa på personen som alltid sitter ensam på bussen vid samma tid varje dag.
Ofrivillig ensamhet botas inte med storslagna politiska beslut över en natt. Den botas i de små, vardagliga mötena mellan människor. I att någon faktiskt frågar hur du mår – och stannar kvar för att lyssna på svaret.
/ En Haningebo
